det är snart augusti.
trivialt? ja. onödigt att höra? nej! det slog mig idag att sommaren går fort, och även om jag hört det miljoner gånger förut så slog det mig verkligen och jag blev lite tagen. jag antar att det är samma effekt som när sångare man gillar sjunger en banal textrad - och man tror på det, känner det. lite tror jag att det har att göra med "ropa inte varg"-effekten, att triviala sanningar som att "sommaren är kort" hörs för ofta, men jag tror oxå att förståelsen har att göra med den lyssnande personens stämningstillstånd och den talande personens relation till detta tillstånd. exempelvis duktiga politiker, som redan har en viss auktoritet och patos som gör att vi lyssnar, men de har oxå en stor nypa empati som gör att de väljer ord och formuleringar beroende på situation och lyssnare. dålig politiker kör med argument, men varje politiskt argument har motargument från andra ideologiska läger. men det här ska inte handla om politik.
för en lärare gäller det att få eleverna intresserad av ämnesinnehållet. och visst, det ibland går det att tjata, och säga samma sak 15 gånger och hoppas att någon av dessa lyckas. men, detta är varken tidseffektivt eller särskilt givande. ett annat sätt är att utveckla sin empatiska förmåga och försöka beröra varje individ med kärleken till ämnet (för det är väl lärarens intresse av ämnet som vi vill att elever ska smittas av?) så att eleverna hamnar i det tillstånd som jag var i morse när jag kom på att augusti närmar sig, och jag förstod. men detta är oxå ganska krävande om inte den förmågan finns från början. ett tredje sett är att designa lektioner eller moment på ett sådant sätt som gör att eleverna själva blir intresserade av ämnet. det finns stora brister i detta senaste sätt, men det är, vad jag förstår, dit vi pedagoger är på väg.
den repeterande pedagogiken har varit rådande länge, och alltså lyckats ganska bra eftersom den tagit oss hit. den främsta vinsten, som jag ser det, av att kunna rabbla verser från Fader vår eller multiplikationstabeller är att en viss form av intellektuell tukt och att inlärningsförmågan utvecklas för de som lyckas ta sig igenom skolsystemet.
den empatiska stilen fungerar bra inom vissa områden men riskerar att träffa fel då det inte är kunskap som förmedlas, utan mer ett förhållningssätt till kunskap inom ett visst ämne. vi har alla haft lärare (ofta inom historia eller liknande ämnen har jag märkt, varför vet jag inte), som fullständigt väller över av entusiasm och roliga anekdoter. vi trivs på dessa lektioner, vi minns dem, men ofta kommer vi inte ihåg ämneskunskapen, bara läraren.
på senare tid har jag förstått att dessa stilar innebär en slags push i rätt riktning och att elever därifrån ska gå den sista vägen själva. moroten och piskan. läraren försöker dra (pull) med sin entusiasm, med det som eleverna strävar efter är inte att få ta en tugga av moroten, utan att undvika piskan som betygen innebär. att lyckas och avancera genom skolsystemet har inget med elevernas entusiasm, kreativitet eller engagemang att göra.
den designande läraren sätter arenan, skapar en god lärandemiljö, och erbjuder redskap för att eleverna själva ska lära sig. IKT-verktyg är en sådan design. bloggar, lärplattformar, digitala presentationer - eleverna gör jobbet, läraren fördelar arbetet. den enorma fördelen med detta sätt är den indirekta kunskapen eller informellt lärande för eleverna, och att elever faktiskt har användning av detta i resten av sitt liv (framförallt om det designade innebär digital kompetens). problemet är att detta är svårt att bedöma, och att den formella kunskapen blir lidande. för lärare ökar oxå kraven, på exempelvis digital kompetens och förmåga att erbjuda rätt design för rätt tillfälle.
pedagogikens svårighet kan enligt mig förklaras med en bild som ungefär såg ut så här:
det finns en "risk" att elever blir intresserade av verkligheten, när en lärares uppgift tycks vara att de ska bli intresserade av ämnet via verkligheten. verkligheten ska in i klassrummet, där lärarens intresse ska dra elever till ämnet. (på högre studier, som universitet, är lärares intresse ofta otillräckligt, och där blir de "personliga lärmiljöerna" viktiga. dessa redskap ska givetvis oxå erbjudas på lägre nivåer, men unga har alltid viktigare saker som händer utanför klassrummet.)
just nu sitter jag och funderar på vad mitt projektarbete ska vara i kursen Dig. komp. frågan som jag brottas med är vilket av alla redskap som jag fått ta del av gör att jag på bästa sätt kan förena elevers intresse med mitt intresse? det är svårt, men det är ju därför jag är här.
trivialt? ja. onödigt att höra? nej! det slog mig idag att sommaren går fort, och även om jag hört det miljoner gånger förut så slog det mig verkligen och jag blev lite tagen. jag antar att det är samma effekt som när sångare man gillar sjunger en banal textrad - och man tror på det, känner det. lite tror jag att det har att göra med "ropa inte varg"-effekten, att triviala sanningar som att "sommaren är kort" hörs för ofta, men jag tror oxå att förståelsen har att göra med den lyssnande personens stämningstillstånd och den talande personens relation till detta tillstånd. exempelvis duktiga politiker, som redan har en viss auktoritet och patos som gör att vi lyssnar, men de har oxå en stor nypa empati som gör att de väljer ord och formuleringar beroende på situation och lyssnare. dålig politiker kör med argument, men varje politiskt argument har motargument från andra ideologiska läger. men det här ska inte handla om politik.
för en lärare gäller det att få eleverna intresserad av ämnesinnehållet. och visst, det ibland går det att tjata, och säga samma sak 15 gånger och hoppas att någon av dessa lyckas. men, detta är varken tidseffektivt eller särskilt givande. ett annat sätt är att utveckla sin empatiska förmåga och försöka beröra varje individ med kärleken till ämnet (för det är väl lärarens intresse av ämnet som vi vill att elever ska smittas av?) så att eleverna hamnar i det tillstånd som jag var i morse när jag kom på att augusti närmar sig, och jag förstod. men detta är oxå ganska krävande om inte den förmågan finns från början. ett tredje sett är att designa lektioner eller moment på ett sådant sätt som gör att eleverna själva blir intresserade av ämnet. det finns stora brister i detta senaste sätt, men det är, vad jag förstår, dit vi pedagoger är på väg.
den repeterande pedagogiken har varit rådande länge, och alltså lyckats ganska bra eftersom den tagit oss hit. den främsta vinsten, som jag ser det, av att kunna rabbla verser från Fader vår eller multiplikationstabeller är att en viss form av intellektuell tukt och att inlärningsförmågan utvecklas för de som lyckas ta sig igenom skolsystemet.
den empatiska stilen fungerar bra inom vissa områden men riskerar att träffa fel då det inte är kunskap som förmedlas, utan mer ett förhållningssätt till kunskap inom ett visst ämne. vi har alla haft lärare (ofta inom historia eller liknande ämnen har jag märkt, varför vet jag inte), som fullständigt väller över av entusiasm och roliga anekdoter. vi trivs på dessa lektioner, vi minns dem, men ofta kommer vi inte ihåg ämneskunskapen, bara läraren.
på senare tid har jag förstått att dessa stilar innebär en slags push i rätt riktning och att elever därifrån ska gå den sista vägen själva. moroten och piskan. läraren försöker dra (pull) med sin entusiasm, med det som eleverna strävar efter är inte att få ta en tugga av moroten, utan att undvika piskan som betygen innebär. att lyckas och avancera genom skolsystemet har inget med elevernas entusiasm, kreativitet eller engagemang att göra.
den designande läraren sätter arenan, skapar en god lärandemiljö, och erbjuder redskap för att eleverna själva ska lära sig. IKT-verktyg är en sådan design. bloggar, lärplattformar, digitala presentationer - eleverna gör jobbet, läraren fördelar arbetet. den enorma fördelen med detta sätt är den indirekta kunskapen eller informellt lärande för eleverna, och att elever faktiskt har användning av detta i resten av sitt liv (framförallt om det designade innebär digital kompetens). problemet är att detta är svårt att bedöma, och att den formella kunskapen blir lidande. för lärare ökar oxå kraven, på exempelvis digital kompetens och förmåga att erbjuda rätt design för rätt tillfälle.
pedagogikens svårighet kan enligt mig förklaras med en bild som ungefär såg ut så här:
det finns en "risk" att elever blir intresserade av verkligheten, när en lärares uppgift tycks vara att de ska bli intresserade av ämnet via verkligheten. verkligheten ska in i klassrummet, där lärarens intresse ska dra elever till ämnet. (på högre studier, som universitet, är lärares intresse ofta otillräckligt, och där blir de "personliga lärmiljöerna" viktiga. dessa redskap ska givetvis oxå erbjudas på lägre nivåer, men unga har alltid viktigare saker som händer utanför klassrummet.)
just nu sitter jag och funderar på vad mitt projektarbete ska vara i kursen Dig. komp. frågan som jag brottas med är vilket av alla redskap som jag fått ta del av gör att jag på bästa sätt kan förena elevers intresse med mitt intresse? det är svårt, men det är ju därför jag är här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar