ETT DOCS OM PRESENTATIONER

jag satt hela dagen igår o tittade på youtubefilmer om PPT-presentationer. det finns många förstå sig på-are, många som sitter inne med "hemligheten till ett bra framförande". de har säkert sina poänger, men allt kokar nog tillslut ner till saker som trygghet, karisma och kontext. men jag skrev en google docs som ni kan kolla, där jag har kladdat ner en massa tips. hjälp mig göra den bättre och enklare om ni orkar!

2c

jag funderar lite över projektarbetet (uppg. 2c). vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det, hur det ska fungera med att IKT-verktygen blir en tillgång och inte ett "nödvändigt ont".

tänkte utföra uppgiften i höst, under min VFU. ett problem är att jag inte vet när eller med vilken klass, eller vilket tema som ska behandlas. så här har jag tänkt i alla fall:

En möjlighet är att göra ett grupparbete som sträcker sig över ett visst tema (Medeltiden), där klassen arbetar med olika perspektiv (ekonomi/kultur/idéer). De redovisar vad de gjort och hur långt de kommit genom en blogg som alla kan se och kommentera inför varje lektion. Under lektionerna diskuteras bloggarna muntligt, och vägledning och tips ges av hela klassen. Delmomentet examineras med en muntlig presentation, i betyget vägs även aktivt deltagande in.

men jag vet inte, vi får se vad de säger på kursen Digital kompetens, och vad de säger på skolan jag ska vara.

FAMILJEHEMLIGHETER

ett av mina första jobb var på ett bageri i ronneby. min dåvarande flickväns farmor bakade bröd varje fredag natt som hon sedan sålde på något torg i karlskrona. brödet var populärt och det var därför hon fortsatte baka trots den höga åldern - om än bara en natt i veckan. jag vet inte vad som hände med bageriet när hon sedermera gick ur tiden, men jag kan tänka mig att de brödhungriga blev ledsna och tvungna att söka sig till ett sämre substitut.

när jag var 25 började jag baka bröd igen, hemma. det är galet kul att baka. nu för tiden när alla 30-åriga pappor ska baka surdegsbröd är det ännu roligare. underligt det där, att så fort brödbakning blir lite mer komplicerat så är det ok för män att ta till sig "konsten att baka". man kan riktigt höra hur de tänker - lilla flickan, det här är inte lika enkelt som att baka sockerkaka. jag kan - kan själv. hemligheten som alla egentligen vet är att det inte alls är svårt att baka bröd. det GÅR att komplicera det hela, men frågan är varför.

jag kom vist av mig lite. det här ska inte handla om genus.
det ska handla om familjehemligheter.

i alla fall. jag började baka igen, och kom på att vi gjorde ett fruktansvärt gott bröd hos "farmor", så jag ringde upp min gamla flamma och frågade om hon hade receptet kvar. det hade hon. det var 7 olika mjölsorter, och konstiga proportioner som 4,25 dl rågmjöl. jag satt på en hemlighet och ett bröd som väldigt få människor kände till receptet på.

efter nån månad så bjöd jag någon på brödet som jag var så stolt över, och hon sa att detta brukar hon oxå baka. så faan heller, menade jag, men när hon visade sitt (fusk)recept så märkte jag att det var samma bröd - så när som på proportionerna som var mer jämna på hennes. givetvis kände jag mig lite dum, men i efterhand är det självklart vad som hänt. givetvis så var "farmors" filmjölksbröd inte en familjehemlighet, utan bara ett gott bröd. att jag fick ett recept som såg så finjusterat och precist ut, var bara för att det var anpassat till att baka ett 20-tal bröd istället för två.

idag bakade jag två limpor. det är fortfarande lika gott idag som 1997, en tidig lördagmorgon när det bara fått svalna någon kvart, när vi svettiga och mjöliga satte oss för en välförtjänt soluppgång och väntade på de 150 kronorna som var vår lön för en natts arbete. det är fortfarande lika gott, trots att jag vet att det inte är ett hemligt recept.

det sägs att delad glädje är dubbel glädje, att sharing is caring. kanske det, men jag vet i alla fall att brödet inte blir mindre gott bara för att fler kan äta det.

MIN BILD AV PEDAGOGIKENS PROBLEM

det är snart augusti.

trivialt? ja. onödigt att höra? nej! det slog mig idag att sommaren går fort, och även om jag hört det miljoner gånger förut så slog det mig verkligen och jag blev lite tagen. jag antar att det är samma effekt som när sångare man gillar sjunger en banal textrad - och man tror på det, känner det. lite tror jag att det har att göra med "ropa inte varg"-effekten, att triviala sanningar som att "sommaren är kort" hörs för ofta, men jag tror oxå att förståelsen har att göra med den lyssnande personens stämningstillstånd och den talande personens relation till detta tillstånd. exempelvis duktiga politiker, som redan har en viss auktoritet och patos som gör att vi lyssnar, men de har oxå en stor nypa empati som gör att de väljer ord och formuleringar beroende på situation och lyssnare. dålig politiker kör med argument, men varje politiskt argument har motargument från andra ideologiska läger. men det här ska inte handla om politik.
för en lärare gäller det att få eleverna intresserad av ämnesinnehållet. och visst, det ibland går det att tjata, och säga samma sak 15 gånger och hoppas att någon av dessa lyckas. men, detta är varken tidseffektivt eller särskilt givande. ett annat sätt är att utveckla sin empatiska förmåga och försöka beröra varje individ med kärleken till ämnet (för det är väl lärarens intresse av ämnet som vi vill att elever ska smittas av?) så att eleverna hamnar i det tillstånd som jag var i morse när jag kom på att augusti närmar sig, och jag förstod. men detta är oxå ganska krävande om inte den förmågan finns från början. ett tredje sett är att designa lektioner eller moment på ett sådant sätt som gör att eleverna själva blir intresserade av ämnet. det finns stora brister i detta senaste sätt, men det är, vad jag förstår, dit vi pedagoger är på väg.

den repeterande pedagogiken har varit rådande länge, och alltså lyckats ganska bra eftersom den tagit oss hit. den främsta vinsten, som jag ser det, av att kunna rabbla verser från Fader vår eller multiplikationstabeller är att en viss form av intellektuell tukt och att inlärningsförmågan utvecklas för de som lyckas ta sig igenom skolsystemet.
den empatiska stilen fungerar bra inom vissa områden men riskerar att träffa fel då det inte är kunskap som förmedlas, utan mer ett förhållningssätt till kunskap inom ett visst ämne. vi har alla haft lärare (ofta inom historia eller liknande ämnen har jag märkt, varför vet jag inte), som fullständigt väller över av entusiasm och roliga anekdoter. vi trivs på dessa lektioner, vi minns dem, men ofta kommer vi inte ihåg ämneskunskapen, bara läraren.

på senare tid har jag förstått att dessa stilar innebär en slags push i rätt riktning och att elever därifrån ska gå den sista vägen själva. moroten och piskan. läraren försöker dra (pull) med sin entusiasm, med det som eleverna strävar efter är inte att få ta en tugga av moroten, utan att undvika piskan som betygen innebär. att lyckas och avancera genom skolsystemet har inget med elevernas entusiasm, kreativitet eller engagemang att göra.

den designande läraren sätter arenan, skapar en god lärandemiljö, och erbjuder redskap för att eleverna själva ska lära sig. IKT-verktyg är en sådan design. bloggar, lärplattformar, digitala presentationer - eleverna gör jobbet, läraren fördelar arbetet. den enorma fördelen med detta sätt är den indirekta kunskapen eller informellt lärande för eleverna, och att elever faktiskt har användning av detta i resten av sitt liv (framförallt om det designade innebär digital kompetens). problemet är att detta är svårt att bedöma, och att den formella kunskapen blir lidande. för lärare ökar oxå kraven, på exempelvis digital kompetens och förmåga att erbjuda rätt design för rätt tillfälle.

pedagogikens svårighet kan enligt mig förklaras med en bild som ungefär såg ut så här:


det finns en "risk" att elever blir intresserade av verkligheten, när en lärares uppgift tycks vara att de ska bli intresserade av ämnet via verkligheten. verkligheten ska in i klassrummet, där lärarens intresse ska dra elever till ämnet. (på högre studier, som universitet, är lärares intresse ofta otillräckligt, och där blir de "personliga lärmiljöerna" viktiga. dessa redskap ska givetvis oxå erbjudas på lägre nivåer, men unga har alltid viktigare saker som händer utanför klassrummet.)

just nu sitter jag och funderar på vad mitt projektarbete ska vara i kursen Dig. komp. frågan som jag brottas med är vilket av alla redskap som jag fått ta del av gör att jag på bästa sätt kan förena elevers intresse med mitt intresse? det är svårt, men det är ju därför jag är här.

ATT FOSTRA FÖR FRAMTIDEN

idag gick jag upp vid halv7 - de lata dagarna är förbi. min sambo gick till jobbet och jag satte igång med tvätten. har plöjt lite youtubevideos medan maskinerna snurrade i källaren och det här är vad jag fick ut av dem:

M.Wesch är och förblir en utmärkt förklarare/lärare. i dagens video, som jag tror kallas Learning in New Media Enviroments, var det centrala budskapet att det viktiga är hur vi använder nya medier. MW visade på likheter i medieanvändning i Papua Nya Guinea och de problem som vi ställs mot när vi går in i den nya digitala tidsåldern (i brist på andra ord för nutiden han vill beskriva). de som vi har stora förhoppningar om att allt ska lösa sig och bli bättre.

men, detta är, eller kan var, en otrolig kulturchock som gör oss vilsna och oförstådda. det avgörande är hur vi tar oss an detta nya, och aktivt deltar, för annars hamnar vi vid sidan av. idag är kunskap oändlig och åtkomlig över allt. (NÄSTAN, och det är här frågor om integritet, säkerhet, demokrati etc. kommer in i bilden - vad ska vara synligt och vad ska vara dolt.) för pedagoger blir det viktigt att låta elever delta och skapa kunskap. detta låter nästan trivialt nu för tiden, men det är svårt att upprätthålla.

D.Wiley pratar i videon Open Education and the Future om hur öppna läroresurser möter samma problem som människan ställdes efter boktryckarkonstens inträde. detta knyter an till mitt förra inlägg (Come on, Create) och DW menar att vi är inne i en kultur av "egoism" eller egendom, där vi vill hålla fast i det vi själva vet - det vi skapat, det vi lärt oss etc. våra lagar skyddar oss på samma sätt som kyrkan skyddade översättning av biblar till modersmål på 15oo-talet. nu, när kunskap kan delas, dvs. ges bort utan att den försvinner (5 ooo personer kan läsa samma bok, samtidigt). vår uppgift blir att använda tekniken för att komma framåt, inte för att stärka det som fanns förut. han menar att lagarna måste ändras, för att vi ska kunna använda tekniken i utbildningen. för framtiden, inte för då tiden. eleverna växer in i framtiden, de ska inte fostras in i dåtiden.

den stora frågan är hur vi ska kunna förbereda nästa generation? och den svaras bäst genom att lära oss den nya tekniken. inte för teknikens skull, men för potentialens.

här är ett bevis på att de unga redan kan använda det vi måste lära oss, det är intuitivt:
ett första möte med Ipad.

e

COME ON, CREATE!

det är galet hur komplicerade lagar är. jag har läst ett par timmar nu om lagar och regler på internet, och vad som gäller med öppna lärresurser (OER). det är svårt att veta vad som gäller, hur man får visa saker och var. exempelvis så verkar det tillåtet att visa bilder i ett klassrum, men inte i ett digitalt klassrum som en läroplattform. detta betyder att jag inte kan lägga upp en lektion på skolans intranät så att elever kan lära sig. det vore väldigt bra för elever som inte kan koncentrera sig i klassrummet om de fick fler tillfällen, men detta är alltså otillåtet.

det är nästan så att jag blir förbannad på sådant. varför ska skolan vara så sjukt uniform och bara rikta sig till en viss sorts elev? vi har redskap nu som skulle kunna göra det enklare för olika individer, men det är inte tillåtet. vi får inte hjälpa. det är något ruttet i staten världen.

i alla fall. jag tror att det går att komma ifrån detta lagens skruvstäd genom vad som kallas "creative commons" och liknande märkningar. vad dessa gör är ungefär att det ger en upphovsperson möjlighet att dela med sig av sitt verk. och med dessa skulle jag alltså kunna använda en PPT som hjälp för de som vill läsa hemma, eller någon annanstans. den galet bra sidan Wikimedia commons gör att det är relativt enkelt att hitta bilder och annat som går att använda. multimediabyrån har oxå en del att bidra med.

min poäng är att det finns sätt att komma runt problem med vad som kan visas, men det är lite svårt, vilket gör att många lärare inte orkar eller kan dela med sig av sina lektioner på arenor som passar många elever mer en ett klassrum. när jag blir lärare, om gud vill, så ska jag försöka spränga klassrummets väggar och slänga ut de fina bänkraderna och militärkulturen genom fönstret. inte bokstavligt menat.

det gäller att skapa!

WITH MY WINDOWS DOWN & MY SYSTEM UP

skulle blogga med mobilen, men eftersom jag inte gjort det förr så skapades en ny blogg.
en länk till mitt uppladdade mobilfoto:

annars har jag den senaste dagen lyssnat på hiphop, på alldeles för hög volym, och snöat in mig i IKT-verktyg. en filosofilärare jag pratade med om undervisning sa en gång ungefär att det "gäller att få eleverna fokuserade på ämnet med hjälp av något intressant, utan att deras tankar svävar iväg till det vi använder för att intressera dem". det är vad IKT-verktyg kan göra, och därför är det väldig bra.

sen handlar det givetvis oxå om att inte släppa syftet med det som ska undervisas, målet är ju fortfarande samma även om vägen blir annorlunda. därav titeln på det här inlägget. som är en textrad av eminem. han menade nog annat än vad jag menar, men att koppla ner datorn och bara spränga på med ämnet - det är dit vi ska.

DELA

idag har jag suttit nonstop och lekt med BILDA, som är den lärplattform de använder på KTH. ovant som bara den, men ändå ganska enkelt att använda. det svåraste jag känner nu är att göra en sida personlig, eller kanske snarare anpassad efter mina syften. tänker att en LMS ska vara som hemsida för en viss kurs. men det blir inte en personlig sida, eller så personlig jag vill ha den. det är mer "fyll de här fyra väggarna med vad du vill" men det ser ut som allt annat ändå.

jag har skapat några övningsprov. de fungerar bra. kanske kan fungera som en instuderingshjälp, där "tidigare prov" läggs ut och svaren kommenteras med exempelvis sidhänvisningar etc.

sen gjorde jag oxå en projektsajt, som kan användas för grupparbete och sådant. nja, vet inte om jag gillar, men det är väl för att jag är ovan och inte ser den fulla potentialen ännu.

vi får se.

LMS SOM TUGGUMMI

nu läser jag om lärplattformar, eller engelskans LMS. det är något som jag verkligen kan se mig själv använda i framtiden och som jag tror kommer bli en allt viktigare del i skolarbetet - både för lärare, elever och föräldrar.

det finns dock ett väldigt stort problem, som jag ser så här i inledningsstadiet av mina studier, då jag misstänker att detta ytterliggare kommer att späda på segregationen. alla medelklasskids, som redan tidigare klarar skolan, kommer att klara den lättare med LMS. men de som inte har ett datorrum hemma, de som inte har fri tillgång till internet, de som redan är eftersatta - vad händer med dem? ja, vi kan inte bara hela tiden se till de svagastes behov, men jag tycker att ett varnande finger är på plats. LMS får inte helt ersätta den mänskliga kontakten, får inte bli en ursäkt för att elever ska göra lärarens arbete.

företagen eller utvecklarna till plattformarna går givetvis all in på det här och säljer sina idéer. så här tuggummipoppigt kan LMS framställas:

FÅGLAR SJUNGA

har börjat kvittra. än så länge känns det lika menlöst som att bara läsa en massa statusuppdateringar på FB, men det kanske finns lite charm längre fram i utvecklingen.

det kanske är på tiden att klanka ner på åsikternas tvång som piercat vårt samhälle. varför i hela fridens namn ska vi ha så mycket åsikter hela tiden? att vara agnostiker är INTE att ställa sig bakom en lat version av ateism. jag vill slå ett slag för den menlöse idag; den icke ambitiösa; den utan åsikt.

men jag har börjat sjunga. för att jag pluggar - ja, men också för att försöka ta till var på det som Terentius uttryckte:

Homo sum, humani nihil a me alienum puto

ORIGINAL PIRATE MATERIAL

det har gått ett tag. det har varit midsommar. jag har blivit sjuk. hade över 38.5 i 4 dagar, men nu börjar det kännas bättre; i morse var jag nere på mitt normala 36.7. har inte ätit så bra i veckan, vilket känns, men jag är på väg mot friskheten. jag har inte pluggat någonting. inte läst, bara sett på filmer och tv-serier. community är bra.

en del uppenbarelser har gjorts under min feberfrossa. spotify har visat sig anammat ett web 2.0-tänk och nu kan vi se hur våra vänner lägger upp sina playlists. förr, när jag var ung och knappt gjorde annat än leta ny okänd musik, var det enkelt att vidga sina musikaliska vyer. nu när jag är gammal och utan att blinka kan slänga på en 10 år gamma Bright eyes-skiva så är det svårt att få nya intryck. men detta hinder har nu alltså gjorts mindre med spotifys funktion där man kan se sina vänners musikval.

det är en sak med web 2.0 som gnager i min skalle. det har och gör med en massa saker, men kan exemplifieras med mina problem med google docs (som jag skrev om). microsoft word är bättre, och när de tar till sig fördelarna med docs så kommer det att märkas ännu mer. kanske är det så att jag har ett allt för stort förtroende för "experter", men jag tror att det behövs, kanske ännu mer nu när det är svårare för var och en att sortera bland informationen.

det kanske kan sägas så här:

jag är inte för en absolut demokrati, där var och en har rättigheter och skyldigheter att ta ställning till allt. det sägs att det fungerar i schweiz men jag vet inte. vad jag däremot är väldigt starkt för är parlamentarisk demokrati, där vi som folk väljer representanter som är sakkunniga och specialiserade att sköta olika uppgifter. denna indirekta demokrati innebär att det är upp till var och en att välja sina strider och göra det som känns relevant.

detta hänger ihop med web 2.0. om alla ska vara med och bestämma, och alla i viss mån måste vara med och bestämma för att det ska fungera, så blir det övermäktigt. jag tänker här kanske främst på wikipedia, som när allt kommer till kritan inte är att lita på eftersom inte alla som upptäcker faktafel orkar åtgärda det. det parlamentariska, som jag förespråkar, är exempelvis ne.se, som lever och dör beroende på hur vi som folk använder det. om ne.se inte uppfyller vårt behov så försvinner det. skral kommersialism.

att wikipedi och google docs går i bräschen och visar på problem med ne.se och docs är just det demokratiska med nätet. vi som amatörer är kreativa, vi tillåts tänka fel (något som är fruktansvärt underskattat) och vi har inget att förlora. sen är det upp till företag att ta till sig detta.

anledningen att soptify är bättre än exempelvis vilken musiktidning i världen är att det är våra vänner om är tyckare istället för någon okänd. vi har förtroende för de vi känner. vi känner ne.se bättre än wikipedia, och därmed är vi mer angelägna att tro och kritisera dem. därmed inte sagt att man inte kan byta vänner.