DET GRÖNARE GRÄSET OCH VÅRT ANSVAR

jag har skrivit om det här förut och nu vill jag bara komplettera, eller ge ett annat perspektiv på problematiken.

det är viktigt att förstå våra studenter - gen y eller vad vi ska kalla dem nu - och den främsta anledningen till att vi ska förstå är att vi inte ska slukas upp av det grönare gräset som alltid hägrar och som drivs av nostalgi, avund, kärlek eller något annat opålitligt. nostalgi exempelvis är att känna smärta över en svunnen tid, kärlek och sinnessjukdom är syskon. genom att vara närvarande och intresserade av våra elever, och tolka det vi erfar, kommer vi närmre förståelse, tror jag. vi kan och bör inte ta bort det subjektiva, bara dämpa det så att vi inte styrs av vår oförståelse. hur jag än vänder och vrider på det så var det både bättre och sämre förr, och vilka parametrar vi än använder så kommer vi alltid att tycka att gräset är grönare.

att ungdomskulturen gör uppror mot det gamla är trivialt. Henrik Schyffert visade detta på ett fantastiskt sätt i sin "The 90´s - ett försvarstal" för er som såg den showen. "på 90-talet gjorde vi uppror genom att inte bry oss om någonting. ironin var styrande", sa han ungefär. att försöka dämpa detta, med pekpinnar eller öppen hand, är inte bara ett sysifosarbete, det är oxå kränkande. Don Draper satte fingret på det jag vill säga i ett avsnitt av "Mad Men": "Kids today have no one to look up to- ´cos they're looking up to us"

det är här vi lärare kommer in, inte som lärare men som vägledare, inte som en auktoritär, men som förebild.

det är vårt ansvar och vår börda, och vårt enorma privilegium.