Norvège

jag ska försöka att inte gå på för höga växlar i det här inlägget. det finns inga ord som kan göra en massaker rättvis. inga ord kan ta oss dit och inga metaforer kan få oss att känna. trots detta så är det just vad vi försöker göra i en stund som denna - kanske som ett desperat försök att sortera in världen i kontraster och regelrätta mönster. detta är just pedagogikens stora problem, detta att hela tiden förenkla, göra överskådligt, belysa centrala delar etc. vi filtrerar bort det mänskliga ur historien och sagan.

med risk för att banalisera så sägs Wellington ha sagt något i stil med att "skriva historia om ett slag är som att skriva historia om en bal", vilket givetvis inte går. det går att beskriva, kanske till och med att förklara, men det går inte att göra rättvist. vi kan försöka förstå Breivik, vi kan försöka beskriva tragedin på Utøya, men det går inte att förstå.

ur all fruktansvärdhet kanske det kommer ett större engagemang mot orättvisor och för medmänsklighet. det går att sätta sig in i andra människors situation, att känna empati, och även om vi inte kommer hela vägen fram så växer vi, kanske förhoppningsvis. det fruktansvärda som händer på Afrikas horn kom inte som en chock, eller borde inte gjort det enligt alla hjälporganisationer och alla sakkunniga. men mediaskuggan är svår att överkomma. det går att säga mycket om katastrofhjälp, men det är väl ändå så att priset - både ekonomiskt och mänskligt - är långt mycket högre när det ofattbara redan inträffat. och när något annat tar fokus från tv-nyheterna så glömmer vi bort att det hemska finns. någon som minns Haiti? vem bryr sig idag om Fukushima?

det går inte att skydda sig ifrån galna män som Breivik eller Kaczynski. men det går att förebygga fattigdom och korruption och sjukdomar och analfabetism. när det händer är det redan för sent.