Att ta ansvar för Slöddertälje

det är lätt att prata med människor vi inte känner alls eftersom det finns en ganska tydlig gräns för vad samtalet bör handla om, vilka teman, och så vidare. allt som oftast rör vi oss inom det politiskt korrekta och väluppfostrade. kulturkrockar, får jag för mig, uppstår när vi umgås med folk som inte är främlingar men inte heller nära vänner.

i ett avsnitt av tv-serien Solsidan pratar Mia Skäringers karaktär, Anna, med en bekant från förr, och det visar sig att de båda tagit skilda vägar sen de sist umgicks. Anna försöker skämta om hur bostadsområdet Neglinge kallas för Saltsjöbandens kåkstad, varpå den långt mer politiskt korrekte vännen visar sitt missnöje mot denna benämning genom att börja prata om Chişinău – ”där kan vi verkligen tala om kåkstad”.

på tv blir detta komiskt och vi känner igen oss i Skäringes desperata försök att bortförklara sig. det hon sa skulle ju inte tas på allvar, det var ju inte menat så, och så vidare.

i verkliga livet uppstår ibland liknande situationer, och då är det enkelt att direkt tolka saker till den andres fördel bara för att hålla uppe den sociala situationen. det hon sa ska säkert inte tas på allvar, det var inte menat så, och så vidare. någon ”säger fel” och slänger ut ett Slöddertälje, eller ett apajävlar.

och det är svårt som faan att bryta detta. det är svårt att visa sitt missnöje mot människors förutfattade meningar när vi mest av allt vill att samtalet ska gå smärtfritt och vara trevligt. man orkar inte alltid ta kampen i uppehållsrum, i personalrum, på fester.

men vi borde oftare ta den kampen, är min poäng. jag har en kompis som förr ofta pratade om att det behövs mer civilkurage och han menade nog inte bara att vi borde hjälpa till när någon blir rånad eller liknande. civilkurage är modet att ta ansvar för den värld vi befinner oss i.

jag vet inte om idag är speciellt, troligen är det bara jag som ser saker tydligare idag. men det tycks mig som att högervindar och främlingsfientlighet blir mer en del av vardagen. (faan, när jag var 20 så kastade mina vänner sten mot EU-topmöte i Göteborg – något som jag inte ställer mig bakom men som jag i alla fall tycker är bättre än passiviteten.) vi står som passiv rekvisita när scenerna utspelas framför oss. det är väl inte min uppgift att säga ifrån?

jag har inget svar på varför vi låter saker passera. ett svar är grupptrycket som illustreras i filmen De ofrivilliga. läraren som går emot den sociala ordningen blir utesluten av gruppen. vågar vi det? jag är inte säker på att jag vågar, men jag ska i alla fall försöka. kanske räcker det med meningen ”vad menar du med det?” jag ska prova.