Läkare, lärare och gravidas kostymer

Rent skralt kan aldrig någonting jämföras med något annat. Det är denna tanke vi vill åt när vi menar att alla elever är individer osv. Lika dant är det med yrken och inom yrken. En lärare är en individ och kan således inte jämföras med andra lärare. En lärares handlingar däremot kanske skulle kunna jämföras med andra handlingar “av samma typ” eller “med samma mål” etc. Yrken, som exempelvis läraryrket och läkaryrket, kan kanske också jämföras genom att kategoisera upp handlingarna efter typ och/eller mål. (Bronäs & Runebou 2010 belyser bland annat detta med deras Möjlighetsmodell. I jämförelse med snickaren, som formar material med hyvel och hammare till ett bord eller sträva efter en “bordhet”, blir läranens uppgift att med ämnets språk, representationer och metoder sträva efter en didaktisk form.) Läraryrket jämförs ibland med prästyrket, då de båda sidorna handla och föreskriva är framträdande. (Folks attityder skulle kunna testas: lärare eller läkare som röker, vilket är mest stötande? En tes skulle kunna vara att det är mer stötande om läraren röker då det ingår i yrket att hen ska föregå med gott exempel.)

Inom vården har de kommit längre än inom pedagogiken gällande förmedlingen av praktiska erfarenheter och lösningar på stora problem. Det finns en tydligare hierarki, som kanske skulle kunna överföras till skolvärlden (sjuksköteskor, undersköteskor, läkare, huvudläkare, specialister etc.). Det är kanske inte helt lämpligt att den lärare som är duktig på att handleda diskussioner måste sitta och rätta prov. Det kanske borde finnas ett system i skolan som liknar det inom vården, med en ansvarspedagog (överläkare), ämnesansvarig lärare (läkare), undervisare (undersköteskor) etc. Jag tror dock inte att denna ”avprofessionalisering” av lärare (för alla som måste sitta och rätta prov eller hjälpa med matematikläxor hela dagarna) är möjlig i praktiken och det är inte heller givet att resultatet av en sådan enorm omstrukturering blir positivt för eleverna.

Ett närliggande problem med att ta vara på den kunskap som finns och att förmedla denna är att det inte finns en världsomfattande projekt för att skapa riktlinjer. Men detta finns inom vården också, och även här råder brister i konsensus. Ta exemplet på vad som är tillåtet under graviditeter. Detta är ett problem som, likt skolan, berör både medicin och kultur. Saker som alkohol och nikotin kanske är det tydligaste exemplet på hur det har förändrats de senaste 50 åren, men även med andra saker som är kulturellt betingade, som kaffe, borde det finnas någon slags handlingsplan för. (Ett problem här är givetvis att alla forskare som gillar kaffe har en tendens att se kaffets fördelar snarare än nackdelar. Hur skulle detta kunna lösas?)

Eftersom relativismen är så rådande i det post-postmoderna samhället så leder motsägande teorier (absolut inte alkohol respektive ett glas i veckan är ok) till att allt helt plötsligt är tillåtet. Men så är det givetvis inte, för relativism innebär inte att det inte finns bättre eller sämre vägar. Jag föreställer mig att det som skrivs om graviditet, både inom det social och inom det medicinska, är konkretiseringar, exempel, uppfattningar och attityder som försökts tydliggjorts och när dessa sedan ska appliceras på den enskilde blir kostymen något felsydd. En skräddare behövs och det är där läraren och läkaren kommer in i bilden. Det gäller att både ha kunskapen att se till olika vägar och metoder, samtidigt som det gäller att kunna finjustera inför den givna individen och den givna kontexten.