Sven-Eric Liedman

jag har läst i sommar. tanken var att jag skulle läsa skönlitteratur istället för alla fackböcker studierna krävt, fiktion som ett slags karantän. jag började med Stalins kossor, som var lagom lättslukad. läste snabbt och tog inte till mig texten särskilt djupt, men jag gillade det. sen var tanken att jag skulle läsa Foucaults pendel som jag tänkte skulle passa, men jag läst bara ett 50-tal sidor innan jag förstod att det inte funkade. kanske var texten för svår, kanske var jag bara inte beredd, men jag fick ingen ro att varken läsa snabbt eller läsa djupt. jag kapitulerade, och har sen dess läst populärvetenskapliga böcker(Heberlein, Klingberg etc.). jag intalar mig att det är ett mellanting mellan det fackliga och det sköna.

nu är jag inne på slutkapitlet av Sven-Eric Liedmans Hets! , och jag måste säga att jag är en stor beundrare. jag läste Från Platon till kommunismens fall förut och gillade den mycket. nu med Hets! så kan jag inte annat än leta efter nästa bok att sluka.

nu är jag hemma i Blekinge. i min systers hylla hittade jag Mellan det triviala och det outsägliga. jag ska stjäla den! den är inte nyskriven, och jag misstänker att många tankar går igen i den bok jag läser nu, men jag ser ändå fram emot att öppna en ny Sven-Eric Liedman.

Begreppet Filosofimedvetande

två sidor av facebook:

1. dags att avsluta det där nu? visst är det kul att spionera på kompisar, men det tar för mycket tid (även om jag inte är en hardcore-facebookanvändare) och det börjar kännas lite olustigt med bilder från en fylla hösten 06.
2. å andra sidan skapar FB en kontakt med fjärran vänner och närvaro i deras liv som inte går att få på annat sätt. idag, exempelvis, hade en vän från min barndom lagt upp bilder på sin far, som just gått bort. inte nog att jag kunde, så där lagom tarftligt, säga att jag är ledsen för hans skull utan jag kunde oxå få dela minnen av fadern med honom. det var absurt att se bilderna på en man jag inte tänkt på på 15 år, och än mer absurt att han såg ut just som jag minns honom trots att han nu kolavippat.

den verkliga frågan är ju hur man hanterar och använder FB, hur jag gör för att få fördelarna större än nackdelarna. så är det ju med allt modernt kanske, ta rulltrappan när du är trött - inte alltid, titta på TVn när du har tråkigt/inget bättre för dig - inte av vana eller lättja, osv.

annars har jag tänkt mycket på begreppet Filosofimedvetande. det var i höstas (phew, snart ett år sedan) som jag först började fundera på begreppet, men jag har inte riktigt kommit till skott med att utveckla en stringent innebörd. Fm är en direktöversättning av Historiemedvetande och kan vara användbart inom filosofididaktiken. jag vet inte om "medvetande" är rätt ord, men det får duga tills vidare då Hm är så accepterat. läste i DN om ordet "hågkomst" som en bra svensk motsvarighet till engelskans "mind" (Linder, 12 juli, 2011: Ett slag för ordets återupprättelse) och kanske är detta ett bättre ord. men som sagt, jag fortsätter på historiedidaktikens spår.

Filosofimedvetande ska främst fylla ett tomrum som råder. ämnet filosofi sägs ofta vara vagt och virrigt för elever, vilket givetvis beror på andra ämnens mer tydliga strukturer men oxå, tror jag, på filosofins rädsla att definiera sig självt och ta plats som det grundläggande och rena/rationella tänkandets bas. jag tror och hoppas att med begreppet Fm så kan filosofididaktiken bli tydligare.

grundtanken är:
"Vad är det elever kan när de fått betyg i Filosofi?"
"Eleven redogör översiktligt för och diskuterar översiktligt och med enkla argument några frågor och teorier som gäller existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar." (Skolverket)
"OK, men vad innebär det?"
"De har blivit medvetande om filosofi."
"Hur blir eleven medveten om filosofi?"
"Genom att undervisningen handlar om: 1) Existens och vetande, 2) Grundläggande vetenskapsteori och begrepp inom vetenskapen, 3) Värdefilosofi, etc."

förhoppningsvis har vi alla ett hum om vad en filosof är och vad filosofiämnet behandlar, och med det har vi oxå aningar om hur en elev "ser ut" när han eller hon klarat kursen. dess utom, i och med betygen, har vi oxå en aning om hur Filosofimedvetandet kan vara djupare eller ytligt.

jag ska försöka utveckla detta begrepp mer. snart. kanske finns det någon som har lite tips eller funderingar. låt höra!

Att ta ansvar för Slöddertälje

det är lätt att prata med människor vi inte känner alls eftersom det finns en ganska tydlig gräns för vad samtalet bör handla om, vilka teman, och så vidare. allt som oftast rör vi oss inom det politiskt korrekta och väluppfostrade. kulturkrockar, får jag för mig, uppstår när vi umgås med folk som inte är främlingar men inte heller nära vänner.

i ett avsnitt av tv-serien Solsidan pratar Mia Skäringers karaktär, Anna, med en bekant från förr, och det visar sig att de båda tagit skilda vägar sen de sist umgicks. Anna försöker skämta om hur bostadsområdet Neglinge kallas för Saltsjöbandens kåkstad, varpå den långt mer politiskt korrekte vännen visar sitt missnöje mot denna benämning genom att börja prata om Chişinău – ”där kan vi verkligen tala om kåkstad”.

på tv blir detta komiskt och vi känner igen oss i Skäringes desperata försök att bortförklara sig. det hon sa skulle ju inte tas på allvar, det var ju inte menat så, och så vidare.

i verkliga livet uppstår ibland liknande situationer, och då är det enkelt att direkt tolka saker till den andres fördel bara för att hålla uppe den sociala situationen. det hon sa ska säkert inte tas på allvar, det var inte menat så, och så vidare. någon ”säger fel” och slänger ut ett Slöddertälje, eller ett apajävlar.

och det är svårt som faan att bryta detta. det är svårt att visa sitt missnöje mot människors förutfattade meningar när vi mest av allt vill att samtalet ska gå smärtfritt och vara trevligt. man orkar inte alltid ta kampen i uppehållsrum, i personalrum, på fester.

men vi borde oftare ta den kampen, är min poäng. jag har en kompis som förr ofta pratade om att det behövs mer civilkurage och han menade nog inte bara att vi borde hjälpa till när någon blir rånad eller liknande. civilkurage är modet att ta ansvar för den värld vi befinner oss i.

jag vet inte om idag är speciellt, troligen är det bara jag som ser saker tydligare idag. men det tycks mig som att högervindar och främlingsfientlighet blir mer en del av vardagen. (faan, när jag var 20 så kastade mina vänner sten mot EU-topmöte i Göteborg – något som jag inte ställer mig bakom men som jag i alla fall tycker är bättre än passiviteten.) vi står som passiv rekvisita när scenerna utspelas framför oss. det är väl inte min uppgift att säga ifrån?

jag har inget svar på varför vi låter saker passera. ett svar är grupptrycket som illustreras i filmen De ofrivilliga. läraren som går emot den sociala ordningen blir utesluten av gruppen. vågar vi det? jag är inte säker på att jag vågar, men jag ska i alla fall försöka. kanske räcker det med meningen ”vad menar du med det?” jag ska prova.

Norvège

jag ska försöka att inte gå på för höga växlar i det här inlägget. det finns inga ord som kan göra en massaker rättvis. inga ord kan ta oss dit och inga metaforer kan få oss att känna. trots detta så är det just vad vi försöker göra i en stund som denna - kanske som ett desperat försök att sortera in världen i kontraster och regelrätta mönster. detta är just pedagogikens stora problem, detta att hela tiden förenkla, göra överskådligt, belysa centrala delar etc. vi filtrerar bort det mänskliga ur historien och sagan.

med risk för att banalisera så sägs Wellington ha sagt något i stil med att "skriva historia om ett slag är som att skriva historia om en bal", vilket givetvis inte går. det går att beskriva, kanske till och med att förklara, men det går inte att göra rättvist. vi kan försöka förstå Breivik, vi kan försöka beskriva tragedin på Utøya, men det går inte att förstå.

ur all fruktansvärdhet kanske det kommer ett större engagemang mot orättvisor och för medmänsklighet. det går att sätta sig in i andra människors situation, att känna empati, och även om vi inte kommer hela vägen fram så växer vi, kanske förhoppningsvis. det fruktansvärda som händer på Afrikas horn kom inte som en chock, eller borde inte gjort det enligt alla hjälporganisationer och alla sakkunniga. men mediaskuggan är svår att överkomma. det går att säga mycket om katastrofhjälp, men det är väl ändå så att priset - både ekonomiskt och mänskligt - är långt mycket högre när det ofattbara redan inträffat. och när något annat tar fokus från tv-nyheterna så glömmer vi bort att det hemska finns. någon som minns Haiti? vem bryr sig idag om Fukushima?

det går inte att skydda sig ifrån galna män som Breivik eller Kaczynski. men det går att förebygga fattigdom och korruption och sjukdomar och analfabetism. när det händer är det redan för sent.

Renässans

det franska ordet renaître betyder ungefär "att födas på nytt". de flesta av oss förknippar ordet renässans med den epok inom västerländsk historieskrivning som följer efter epoken medeltiden och som startade upp "den nya tiden". som med de flesta epokindelningar är detta en efterkonstruktion - när vi idag talar om att vi är inne i datoråldern så är det troligen bara en förhoppning till att vi kommer att benämnas vid framtidens universitet som "tiden då datormaskinen uppfanns och tog över samhället" och inte "världskrigens eller massmordens tidsålder". vad som återföddes ca. år 1500 var antikens konster och vetenskaper. "den nya tiden" började med en återfödelse av den antika tidens idéer. historiens cirklar och spiraler. vi är mönstersökande djur.

i mitt förra inlägg, för närmre ett år sedan, använder jag det bibliska talesättet en koloss på lerfötter som en metafor för skolan eller sthlms stads bräckliga infrastruktur. för att inte uttömma den abrahamitiska mytologin kan jag hänvisa till grekisk mytologi och säga att mina högt flygande ambitioner om projektarbetet kom för nära solen och jag föll svedd ner till marken. jag förbannade skolans konservatism och stoppade IKTn i frysen.

nu är det kanske dags för att värma upp liket. låt oss hoppas att det inte blir en frankensteins skapelse, utan mer som fåret Dolly.

jag avslutar med en film om vännen google:

Multisource political news, world news, and entertainment news analysis by Newsy.com

EN KOLOSS PÅ LERFÖTTER

det har varit tyst här för mig ett tag. delvis för att det varit mycket i skolan, delvis för att jag inte riktigt fått igång mitt projektarbete.

men.

det går trögt i den så kallade verkligheten. det är ett motstånd mot it i skolan, ett djupt och grundläggande motstånd. det finns säkert många förklaringar, men ingen som verkar direkt godkänd. nämn ett företag som inte har en datortekniker på plats, förutom givetvis skolan - sveriges största arbetsplats. en koloss på lerfötter.

jag har ännu inte fått en inlogg till nätverket i skolan jag gör min VFU på. jag har ännu inte fått tillgång till skolans digitala läroplattform. eftersom sthlm stad outsourcat det där med it (är det så eller är det bara jag som fått allt om bakfoten?) så dröjde det 2 dagar innan jag fick tid att prata med någon som visste någonting om vem jag skulle prata med. efter det tog det en vecka innan de kunde lägga in mig i nåt system - för att jag inte är anställd, säger de, blir det extra mycket jobb, vilket måste tolkas som att jag är jävligt jobbig som måste hålla på med sånt här. kan jag inte bara vara som en vanlig lärare?

i morgon ska det vara klart. hoppas hoppas.

VALSAFARI

det är valår 2010. när jag började läsa så var det valår 2006. jag flyttade till Lund och kom till en korridor med 15 rum och ett kök. det var härligt, alla borde få uppleva det. men det går ju inte för vi bor trots allt i svea där identiteten är direkt avhängd på individualiteten och alla vill bo själva, klara sig själva, "kan fälv". kollektivboende passar i alla fall mig som handen i handsken, och jag förstod det inte förens jag prövade.

i år ha valdebatten varit minst sagt underlig. kanske är det för att jag vuxit upp och ser saker på ett annat sätt. kanske är det för att det är som de säger, att ideologierna är döda. jag tror inte att ideologierna är döda.

på 1800-talet regerade liberalismen, med presens intåg och på 1900-talet var det socialismen som fick ett uppsving med reformer. att nazism inte har någonting med liberalism att göra, men att kommunism och socialism också är två väsensskilda ideologier verkar folk ha glömt bort. under 2000-talet kommer ekologism få grepp om människors medvetande, lika nödvändigt som frihetssträvan och reformarbete fick århundradena före.

det är vad jag tror i alla fall.

årets skoldebatt har jag varit inne på förut. årets tema blev att vi ska vara rädda för barnen, inte rädda om dem, vi ska straffa de som inte orkar med, inte hedra de lärare som skapar en vettig läromiljö. det blir så när snillen spekulerar. jag har inte mycket till olofssons politik i övrigt, men hennes fantastiska formulering om "ramar och kramar" var ett bevis på att majoren inte har ensammakt över problematiken.

nedan följer tre bra länkar som ska hjälpa oss välja det vi tror blir bäst, för att inte blint lita på våra arma magar. ta er tid, medborgare, för även om inte valet känns relevant för er så är kännedom om dessa frågor viktig.

Fokus valguide: vad tycker de olika blocken om 9 centrala frågor.

SvD:s valkopass: om vilket block eller vilket parti som ligger närmast er i sakfrågor. se gärna "Läs mer om denna fråga, för att se hur debatten sett ut.

Sveriges radios valkompass: som SvD fast du kan välja de frågor som berör dig, om du exempelvis inte orkar/hinner ta ställning i allt.