EN PARANTES

hej, syster!

HT10

det har inte blivit mycket på sistone. jobbat, hängt med min systerdotter, läst, funderat. just nu läser jag Herman Hesses Sidharta.

idag är det mitten av augusti och jag måste börja flytta tanken framåt i tiden, mot HT10; strukturera och komma in i det berömda hjulet igen. det är skönt med strukturer, tycker jag. jag är ganska "kreativ" med min tid annars, och minns CCHs "Någon jävla ordning ska det vara". det ska det, och jag ser min praktik där jag ska göra mitt projektarbete för IKT-kursen, där jag ska auskultera och slicka i mig, där jag ska växa; jag ser den andra halvan av terminen där jag ska tillbaka på SU och bläddra i "viktiga" böcker och läsa stora mäns ord om hur, vad och varför vi ska göra på ett visst sätt; jag ser en höst av att ge tillbaka, gå ut med herrelösa hundar (vilka hundar är vi inte allesammans, och hur herrelösa är vi inte) och hjälpa till med läxor.

angående mitt projekt, där jag tänkte undersöka hurklassbloggen fungerar som redovisning, men jag tror att det måste ligga på is fram tills att jag vet mer vad som krävs av mig på skolan. det är ju ett problem, eller kan bli, om jag kommer dit med en massa planer som inte passar min handledare eller just den klassen. mötet med den givna klassen är centralt, annars blir det major björklund av hela slanten och det vore katastrof, det går inte att lägga en mall över en snittelev och hoppas att den ska fungera.

sen tänker jag lite på hur man utformar sin "digitala portfölj" som det så fint heter. hur ska jag visa på framtida anställningsintervjuer vad jag kan? hur ska ni göra, kära bloggläsare?

ATT SMAKA PÅ ORDEN TAR TID

den här veckan har varit svår. svår att få någonting ut av.

det har hänt saker med familjen, dödsfall och separationer. jag har börjat jobba igen efter gud vet hur länge. vi har varit på ett hundhem och ska börja gå ut med hemlösa hundar, det är inget substitut för att ha en egen hund hemma, men det är alltid något. jag läste någonstans, kanske var det Richard Dawkins som skrev, att hundar har samma förhållande till människor som människor har till Gud. jag vet inte, låter mäktigt och skrämmande.

jag har läst ut en bok som var väldigt bra, men eftersom jag är så galet dålig på att läsa så har det tagit säkert två månader. eller, jag är fantastiskt bra på att läsa, tunga texter om metafysik eller ontologi, men när det kommer till skönlitteratur så går det tungt. min sambo läser en bok i veckan på väg till jobbet. jag läser en bok på två månader när jag är "ledig".

problemet är, för det första, att jag har en släng av dyslexlexi, och för det andra att jag läser skönlitteratur som jag dricker ett gott whiskey. man måste smaka på orden, känna nyanser osv.

när jag plöjer 500 sidor filosofi i timmen så hjälper dyslexin att inte fastna vid det ointressanta och jag har lärt mig att screena sidor på ett par sekunder. så kan man inte göra när man läser The picture of Dorian Grey, där varje mening är så vacker (i brist på annat ord) att man är som i trans. det är närmst en religiös upplevelse.

det blev mycket litteratur och religion nu. det var inte meningen. jag skulle skriva om mitt projektarbete.

imån kanske.

ETT DOCS OM PRESENTATIONER

jag satt hela dagen igår o tittade på youtubefilmer om PPT-presentationer. det finns många förstå sig på-are, många som sitter inne med "hemligheten till ett bra framförande". de har säkert sina poänger, men allt kokar nog tillslut ner till saker som trygghet, karisma och kontext. men jag skrev en google docs som ni kan kolla, där jag har kladdat ner en massa tips. hjälp mig göra den bättre och enklare om ni orkar!

2c

jag funderar lite över projektarbetet (uppg. 2c). vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det, hur det ska fungera med att IKT-verktygen blir en tillgång och inte ett "nödvändigt ont".

tänkte utföra uppgiften i höst, under min VFU. ett problem är att jag inte vet när eller med vilken klass, eller vilket tema som ska behandlas. så här har jag tänkt i alla fall:

En möjlighet är att göra ett grupparbete som sträcker sig över ett visst tema (Medeltiden), där klassen arbetar med olika perspektiv (ekonomi/kultur/idéer). De redovisar vad de gjort och hur långt de kommit genom en blogg som alla kan se och kommentera inför varje lektion. Under lektionerna diskuteras bloggarna muntligt, och vägledning och tips ges av hela klassen. Delmomentet examineras med en muntlig presentation, i betyget vägs även aktivt deltagande in.

men jag vet inte, vi får se vad de säger på kursen Digital kompetens, och vad de säger på skolan jag ska vara.

FAMILJEHEMLIGHETER

ett av mina första jobb var på ett bageri i ronneby. min dåvarande flickväns farmor bakade bröd varje fredag natt som hon sedan sålde på något torg i karlskrona. brödet var populärt och det var därför hon fortsatte baka trots den höga åldern - om än bara en natt i veckan. jag vet inte vad som hände med bageriet när hon sedermera gick ur tiden, men jag kan tänka mig att de brödhungriga blev ledsna och tvungna att söka sig till ett sämre substitut.

när jag var 25 började jag baka bröd igen, hemma. det är galet kul att baka. nu för tiden när alla 30-åriga pappor ska baka surdegsbröd är det ännu roligare. underligt det där, att så fort brödbakning blir lite mer komplicerat så är det ok för män att ta till sig "konsten att baka". man kan riktigt höra hur de tänker - lilla flickan, det här är inte lika enkelt som att baka sockerkaka. jag kan - kan själv. hemligheten som alla egentligen vet är att det inte alls är svårt att baka bröd. det GÅR att komplicera det hela, men frågan är varför.

jag kom vist av mig lite. det här ska inte handla om genus.
det ska handla om familjehemligheter.

i alla fall. jag började baka igen, och kom på att vi gjorde ett fruktansvärt gott bröd hos "farmor", så jag ringde upp min gamla flamma och frågade om hon hade receptet kvar. det hade hon. det var 7 olika mjölsorter, och konstiga proportioner som 4,25 dl rågmjöl. jag satt på en hemlighet och ett bröd som väldigt få människor kände till receptet på.

efter nån månad så bjöd jag någon på brödet som jag var så stolt över, och hon sa att detta brukar hon oxå baka. så faan heller, menade jag, men när hon visade sitt (fusk)recept så märkte jag att det var samma bröd - så när som på proportionerna som var mer jämna på hennes. givetvis kände jag mig lite dum, men i efterhand är det självklart vad som hänt. givetvis så var "farmors" filmjölksbröd inte en familjehemlighet, utan bara ett gott bröd. att jag fick ett recept som såg så finjusterat och precist ut, var bara för att det var anpassat till att baka ett 20-tal bröd istället för två.

idag bakade jag två limpor. det är fortfarande lika gott idag som 1997, en tidig lördagmorgon när det bara fått svalna någon kvart, när vi svettiga och mjöliga satte oss för en välförtjänt soluppgång och väntade på de 150 kronorna som var vår lön för en natts arbete. det är fortfarande lika gott, trots att jag vet att det inte är ett hemligt recept.

det sägs att delad glädje är dubbel glädje, att sharing is caring. kanske det, men jag vet i alla fall att brödet inte blir mindre gott bara för att fler kan äta det.

MIN BILD AV PEDAGOGIKENS PROBLEM

det är snart augusti.

trivialt? ja. onödigt att höra? nej! det slog mig idag att sommaren går fort, och även om jag hört det miljoner gånger förut så slog det mig verkligen och jag blev lite tagen. jag antar att det är samma effekt som när sångare man gillar sjunger en banal textrad - och man tror på det, känner det. lite tror jag att det har att göra med "ropa inte varg"-effekten, att triviala sanningar som att "sommaren är kort" hörs för ofta, men jag tror oxå att förståelsen har att göra med den lyssnande personens stämningstillstånd och den talande personens relation till detta tillstånd. exempelvis duktiga politiker, som redan har en viss auktoritet och patos som gör att vi lyssnar, men de har oxå en stor nypa empati som gör att de väljer ord och formuleringar beroende på situation och lyssnare. dålig politiker kör med argument, men varje politiskt argument har motargument från andra ideologiska läger. men det här ska inte handla om politik.
för en lärare gäller det att få eleverna intresserad av ämnesinnehållet. och visst, det ibland går det att tjata, och säga samma sak 15 gånger och hoppas att någon av dessa lyckas. men, detta är varken tidseffektivt eller särskilt givande. ett annat sätt är att utveckla sin empatiska förmåga och försöka beröra varje individ med kärleken till ämnet (för det är väl lärarens intresse av ämnet som vi vill att elever ska smittas av?) så att eleverna hamnar i det tillstånd som jag var i morse när jag kom på att augusti närmar sig, och jag förstod. men detta är oxå ganska krävande om inte den förmågan finns från början. ett tredje sett är att designa lektioner eller moment på ett sådant sätt som gör att eleverna själva blir intresserade av ämnet. det finns stora brister i detta senaste sätt, men det är, vad jag förstår, dit vi pedagoger är på väg.

den repeterande pedagogiken har varit rådande länge, och alltså lyckats ganska bra eftersom den tagit oss hit. den främsta vinsten, som jag ser det, av att kunna rabbla verser från Fader vår eller multiplikationstabeller är att en viss form av intellektuell tukt och att inlärningsförmågan utvecklas för de som lyckas ta sig igenom skolsystemet.
den empatiska stilen fungerar bra inom vissa områden men riskerar att träffa fel då det inte är kunskap som förmedlas, utan mer ett förhållningssätt till kunskap inom ett visst ämne. vi har alla haft lärare (ofta inom historia eller liknande ämnen har jag märkt, varför vet jag inte), som fullständigt väller över av entusiasm och roliga anekdoter. vi trivs på dessa lektioner, vi minns dem, men ofta kommer vi inte ihåg ämneskunskapen, bara läraren.

på senare tid har jag förstått att dessa stilar innebär en slags push i rätt riktning och att elever därifrån ska gå den sista vägen själva. moroten och piskan. läraren försöker dra (pull) med sin entusiasm, med det som eleverna strävar efter är inte att få ta en tugga av moroten, utan att undvika piskan som betygen innebär. att lyckas och avancera genom skolsystemet har inget med elevernas entusiasm, kreativitet eller engagemang att göra.

den designande läraren sätter arenan, skapar en god lärandemiljö, och erbjuder redskap för att eleverna själva ska lära sig. IKT-verktyg är en sådan design. bloggar, lärplattformar, digitala presentationer - eleverna gör jobbet, läraren fördelar arbetet. den enorma fördelen med detta sätt är den indirekta kunskapen eller informellt lärande för eleverna, och att elever faktiskt har användning av detta i resten av sitt liv (framförallt om det designade innebär digital kompetens). problemet är att detta är svårt att bedöma, och att den formella kunskapen blir lidande. för lärare ökar oxå kraven, på exempelvis digital kompetens och förmåga att erbjuda rätt design för rätt tillfälle.

pedagogikens svårighet kan enligt mig förklaras med en bild som ungefär såg ut så här:


det finns en "risk" att elever blir intresserade av verkligheten, när en lärares uppgift tycks vara att de ska bli intresserade av ämnet via verkligheten. verkligheten ska in i klassrummet, där lärarens intresse ska dra elever till ämnet. (på högre studier, som universitet, är lärares intresse ofta otillräckligt, och där blir de "personliga lärmiljöerna" viktiga. dessa redskap ska givetvis oxå erbjudas på lägre nivåer, men unga har alltid viktigare saker som händer utanför klassrummet.)

just nu sitter jag och funderar på vad mitt projektarbete ska vara i kursen Dig. komp. frågan som jag brottas med är vilket av alla redskap som jag fått ta del av gör att jag på bästa sätt kan förena elevers intresse med mitt intresse? det är svårt, men det är ju därför jag är här.